Anders Tegerup, snickare och skyddsombud på Peab, visste inte om att fibrerna doldes under de mattor han började riva ut vid luciatid 2007. Men han anade faran.
Anders Tegerup har arbetat i byggbranschen tillräckligt länge för att minnas larmen. Han kommer ihåg skånska Lomma där arbetarna på eternitfabriken drabbades grymt och skoningslöst av asbestos, lungcancer och lungsäckscancer, mesoteliom, som nästan uteslutande orsakas av asbest.
Och så hade han läst om att golvlim, så kallat svartlim, innehåller de lömska fibrerna. Den svarta massan gjorde honom misstänksam.
Anders Tegerup gick till platschefen Daniel Thente, och sa att han ville stoppa arbetet för provtagning. Det var inget lättvindigt beslut, ett stopp skulle hota den pressade tidplanen och en lång rad underentreprenörer skulle drabbas.
— Det var tufft, jag var inte den populäraste killen på bygget just då. Men jag hade rätt att gå in och stoppa, med lagen som stöd, så det gjorde jag, berättar han.
Det sexkantiga polishuset i rödbrunt tegel utrymdes för provtagning. Svaret kom efter bara några dagar.
I den svarta massan var det mest tjära. Men under massan, i de prover som togs i rester av golvlim, fanns asbest. Prover som togs samtidigt på andra ställen i huset visade att det fanns asbest också i spackel och i kakelfix och kakelfogar.
Protokollet från laboratoriet visar att golvlimmet innehöll antofyllitfibrer, en rak, hård fibertyp som var tidigare vanlig som tillsats i lim, spackel och fogmassor. Asbest av den typen användes för att förstärka material och göra dem syrabeständiga.
Kakelfix och kakelfogar i huset var förstärkta av krysotilfibrer, så kallad vit asbest. Det är den vanligaste asbesttypen, en mjukare och längre fiber som fortfarande bryts i Ryssland och Kanada.
Nu exporteras den säckvis, hundratusentals ton varje år, till Mellanöstern, Afrika och Asien. Men i Sverige blev den och alla andra asbestfibrer bannlysta i nya material 1982. Sedan 2006 gäller ett totalförbud i hela EU.
Fortfarande, 26 år efter det att fibrerna förbjöds i Sverige, dör upp emot 200 personer varje år i Sverige i cancersjukdomar som orsakas av asbest. Enligt professor Gunnar Hillerdal på Karolinska Universitetssjukhuset är upp mot hälften av dem byggnadsarbetare.
Det är fem gånger så många som de byggjobbare som dör i arbetsolyckor på ett år.
Det var inte överraskande att Lunds polishus innehöll asbest. Huset byggdes 1964, under en period då vart och vartannat nybyggt hus proppades fullt av de där fibrerna som hade så många eftersökta egenskaper.
I hus byggda under 1960- och 1970-talen, byggdes cirka 300 000 ton asbestfibrer in, enligt en uppskattning som socialstyrelsen gjorde i samband med det svenska asbestförbudet.
Platschefen Daniel Thente visste att polishuset var ett riskhus när han tog sig an renoveringen. Han såg till att asbesten som fanns i rörisolering sanerades enligt de strikta regler som arbetsmiljöverket skrivit in i föreskriften om hur asbest ska hanteras.
Golvmattorna hade redan bytts ut en gång och han gjorde bedömningen att risken var undanröjd.
— Jag utgår ju från att en av de största mattleverantörerna gör ett ordentligt jobb, förklarar han sitt beslut att sätta igång rivningen utan att först begära att fastighetsägaren skulle göra en asbestinventering.
Anders Tegerup är inte särskilt orolig över att ha fått i sig av just de fibrer som fanns i polishuset.
— Vi stoppade jobbet innan vi hann röra i asbesten. Så vi blev nog minimalt exponerade. Vi hade ju inte börjat riva ut massan och fibrerna fanns under den, säger han.
Daniel Thente och Anders Tegerup tycker att riskerna med asbest kommit i skymundan.
— Det är mer andra saker man oroar sig för nu. Som våtrumsskivorna som man får näsblod av och mineralullen, säger Anders Tegerup.
Han är säker på att han arbetat i hus där det funnits asbestfibrer i luften. Han undrar över om så små mängder verkligen kan vara en risk och skjuter samtidigt risken ifrån sig.
— Vi får i oss så mycket skit. Man kan inte gå och oroa sig, säger han.
Läkare och arbetsmiljöexperter varnar nu för att nya grupper kan komma att drabbas på grund av att kunskapen och medvetenheten om riskerna minskar.
Särskilt utsatta kan unga, nyutbildade byggnadsarbetare och deras kollegor från andra länder vara. Okunskap, svårighet att ta till sig regler och just det faktum att asbesten är en dräpare som tar 20 till 40 år på sig från exponering till utvecklad cancer är orsaker till att nya grupper nu kan råka illa ut.
Risken att drabbas ökar med mängden fibrer som man andas in. Men i värsta fall kan en mycket liten exponering ge den plågsamma cancern mesoteliom.
